Lite uppdatering från sjukstugan…
Inte hjälpte det med schamponeringen på Nillas utslag inte…
Så duschande varje dag, det gjorde hon helt i onödan. ;)
Nyduschad
På återbesöket fick hon istället antibiotika – som hjälper till
viss del, men det har inte blivit helt bra, så hon har fått en kur till.
Och enligt alla prover som togs då så visar det inte på nån
av alla olika hudsjukdomar som testades (det är Hanna som har klippkortet hos
vet. och hon har sagt allt som kollades, men tyvärr är mitt minne inte det
bästa…)
Kontentan av det hela blev i alla fall allergi. Det kan vara
nåt hon äter, men det kan också vara kvalsterallergi.
Och det ska vi kolla nu. Vi börjar med kvalster-”testet”. En
medicin hon ska äta i 4 veckor, med början idag. Jag hoppas nästan att det är
det, vi kommer väl att bli ruinerade på medicinen som hon i så fall måste äta
resten av livet, den är rätt dyr.. men alternativet matallergi – det känns
lite tungt.
Då är testet först i 8 veckor – då hon äter ett
specialfoder. Och under dom här veckorna får hon inte äta något annat
alls. Hur det ska gå vete sjutton. Hon som städar golvet om nåt fallit ner, hon
lyckas hitta igen torrkulorna som Wira fyller i munnen och sen spottar ut på
olika ställen i huset (och puttar ut ur skålen) och vi är alla (läs husse) alldels
för givmilda när hon står bredvid med bedjande ögon.
Här är en av dagarna hon varit med mig på jobbet – hon kommer
ihåg att min arbetskamrat – som sitter på andra sidan bordet – delade med sig
av salladen sist hon var där… ;)
Så förra helgen var det Wiras tur igen.
Natt mot torsdag och natt mot fredag skulle hon ut på natten
– vi borde ha reagerat redan då, hon som aldrig går ut mellan sista
kvällsprommisen och morgonprommisen. Och på att hon pinkade 3ggr varje gång vi gick ut, hon som bara sätter sig en gång. Men sticka huvudet i sanden – det var
vi bra på…
Lördag eftermiddag/kväll upptäcker Hanna bloddroppar på sitt
golv – och båda hundarna löpte i september, så det kunde det inte vara. Utan
det var ju Wira som blödde. Efter flera påringningar och telefonsvarlämnande så
svarar dom till slut på veterinärjouren. Dom hade fullt upp med att operera en stackars
jakthund som kommit ivägen för en kula, och eftersom Wiras allmäntillstånd ändå
var bra, så skulle vi vänta till morgonen – även om dom misstänkte
livmoderinflammation.
Så söndagmorgon var vi där halv9.
Först skulle en kanyl sättas i benet, dels för blodprover,
men också för att det skulle vara förberett inför en ev operation. Men den lilla
Apan var så uttorkad (fast hon druckit mer än vanligt senaste dygnet innan) att
blodådrorna hade knorrat ihop sig och först på 3:e försöket lyckades veterinären få dit
kanylen. Men blodet rann ju ändå, om än segt, så alla, Wira, vet., Hanna och
jag, såg ut som om vi stått vid slaktbänken…
Sjuk liten skräper - som fått rosa bandage med hjärtan på
Röntgen visade ingen inflammation, inte blodproverna heller.
Men urinprovet kryllade av bakterier – vet såg dom rent i mikroskåpet – vilket tydligen
inte hörde till vanligheterna.
Så efter 4½ timme, massa blod, 3 urinprov, röntgen,
antiinflammatoriskt och antibiotika fördelat på 2 olika sprutor och nästan 2
påsar dropp senare så fick vi åka hem med trolig diagnos UVI – med uppmaning
att hålla koll på henne så att hon inte blev sämre, och hade livmoderinflammation i alla fall,
även om det inte syntes på prover och röntgen.
Droppet piggnade på snabbt. Jag åkte iväg in till samhället och köpte lite lunch till oss, och när jag kom tillbaka efter kanske 20 minuter - en halvitmme, så märktes stor skillnad på henne.
Idag har hon varit på återbesök och lämnat nytt prov. Och
inga bakterier på stickan i alla fall – så håller vi tummarna även odlingen
säger ”frisk”…
Just nu är vi, och särskilt Hanna som haft huvudansvaret, så
himla less på allt vad sjukdomar, veterinärer och mediciner heter…
Det blir lite lugnare med aktiviteter och promenader nu när
dom varit sjuka, men lite har det blivit i alla fall.
Wira hängde med Hanna och hennes kompisar till stugan en
helg, där dom bl.a myste i grillstugan på kvällen.
Och då passade Nilla på att äta gott hemmavid. Smaskiga ben
som hon fick ha utan att Wira kom och snodde dom.
Mellan sjukperioderna fick Wira åka till Kulla-skogen där
hon kan vara lös. Hon har fått ett fint halsband av Hanna som blinkar i rött så
att hon syns när det är mörkt ute.
Hon var så söt. När hon är lös brukar nån av oss gömma sig
och så får hon leta. Och där är hon klockren, hon hittar oss direkt.
Men så testade vi en ny grej. Hanna ställde sig tätt bakom
mig när Wira vände ryggen till – och så beordrade jag "sök" – precis som
när man gömmer sig i skogen… Och hon letade, och letade. Och Hanna ”pep” för
att visa var hon ”gömt” sig, och Wira sprang förbi flera gånger – men upptäckte
inte Hanna.
Stackarn, vad vi skrattade åt henne… =)
Sen gömde Hanna sig "som vanligt" ett par gånger innan hon "gömde" sig bakom mig - och Wira gick på det igen... Hon är inte den klokaste Skräpern vi har... ;)
Snö har vi fått i omgångar också. Inte mycket, bara ett tunt
täcke – precis lagom för att en liten Prick ska tycka att det är mysigt.
Och givetvis latar vi oss också - så mycket vi bara hinner...
=)