måndag 26 november 2012

Igår var vi på barndop igen.

Den här gången var det lille Seth Ansgar som skulle döpas. Systerysters barnbarn nr 3.

Han har mycket hår, och hade kämpat hela morgonen med att få till frisyren...

Så gissa om han blev arg när prästen blötte upp hans hår och förstörde den... ;)

Systerysters barnbarn nr 1 - Linus. 
Han var jättetrött, men kämpade för att hålla sig vaken under hela dopet i kyrkan, men sen somnade han i vagnen och sov gott - och missade allt go-fika. =)

Systerysters barnbarn nr 2 - Ville.
Han tänkte till - och gjorde tvärtom. Sov under dopet och vaknade lagom till fikat istället... ;)

Alla killarna, födda inom ett halvår, bor i samma lilla by. Gissa om dom kommer att hitta på mycket bus tillsammans under uppväxten... ;)

Och driva sin mormor till vansinne....   ;)

torsdag 22 november 2012

Nu är det mörkt och trist... när man kommer hem på vardagkvällarna är det kolsvart, och promenaderna måste hållas efter gångbanor/vägar eftersom det är för mörkt på skogsvägarna.

En kväll den här veckan gick vi genom en park och oj vad Wira blev rädd först... innan hon upptäckte att det bara var låtsaskossor som stod i parken...  ;)

Fast när man ser på bilden så är det nog wira man ska vara rädd för.....

Nilla är pirig, som beror på skendräktighet - hon blir värre och värre för varje gång. Nu vill hon helst bara äta och bädda om med filtar och kuddar (= valpar). Och blir promenaderna för långa så försöker hon vända hemåt... Den lilla stackaren. ;)


Annars går vi väl som mest och väntar på julen. ;)
Jag gillar julen, och till veckan ska allt pynt fram, även jultomtar och granen.... =)

tisdag 13 november 2012

Fördelen när WIra bär runt på en sån här "pinne" under större delen av promenaden är att hon inte bryr sig om att skälla på mötande hundar...

Nackdelen är att det gör rejält ont när hon svänger runt och slår i den i mina ben.... ;)

onsdag 7 november 2012


Lite uppdatering från sjukstugan…

Inte hjälpte det med schamponeringen på Nillas utslag inte… Så duschande varje dag, det gjorde hon helt i onödan. ;)

 Nyduschad

På återbesöket fick hon istället antibiotika – som hjälper till viss del, men det har inte blivit helt bra, så hon har fått en kur till.
Och enligt alla prover som togs då så visar det inte på nån av alla olika hudsjukdomar som testades (det är Hanna som har klippkortet hos vet. och hon har sagt allt som kollades, men tyvärr är mitt minne inte det bästa…)
Kontentan av det hela blev i alla fall allergi. Det kan vara nåt hon äter, men det kan också vara kvalsterallergi.

Och det ska vi kolla nu. Vi börjar med kvalster-”testet”. En medicin hon ska äta i 4 veckor, med början idag. Jag hoppas nästan att det är det, vi kommer väl att bli ruinerade på medicinen som hon i så fall måste äta resten av livet, den är rätt dyr.. men alternativet matallergi – det känns lite tungt.

Då är testet först i 8 veckor – då hon äter ett specialfoder. Och under dom här veckorna får hon inte äta något annat alls. Hur det ska gå vete sjutton. Hon som städar golvet om nåt fallit ner, hon lyckas hitta igen torrkulorna som Wira fyller i munnen och sen spottar ut på olika ställen i huset (och puttar ut ur skålen) och vi är alla (läs husse) alldels för givmilda när hon står bredvid med bedjande ögon.

Här är en av dagarna hon varit med mig på jobbet – hon kommer ihåg att min arbetskamrat – som sitter på andra sidan bordet – delade med sig av salladen sist hon var där… ;)

Så förra helgen var det Wiras tur igen.
Natt mot torsdag och natt mot fredag skulle hon ut på natten – vi borde ha reagerat redan då, hon som aldrig går ut mellan sista kvällsprommisen och morgonprommisen. Och på att hon pinkade 3ggr varje gång vi gick ut, hon som bara sätter sig en gång. Men sticka huvudet i sanden – det var vi bra på…

Lördag eftermiddag/kväll upptäcker Hanna bloddroppar på sitt golv – och båda hundarna löpte i september, så det kunde det inte vara. Utan det var ju Wira som blödde. Efter flera påringningar och telefonsvarlämnande så svarar dom till slut på veterinärjouren. Dom hade fullt upp med att operera en stackars jakthund som kommit ivägen för en kula, och eftersom Wiras allmäntillstånd ändå var bra, så skulle vi vänta till morgonen – även om dom misstänkte livmoderinflammation.

Så söndagmorgon var vi där halv9.
Först skulle en kanyl sättas i benet, dels för blodprover, men också för att det skulle vara förberett inför en ev operation. Men den lilla Apan var så uttorkad (fast hon druckit mer än vanligt senaste dygnet innan) att blodådrorna hade knorrat ihop sig och först på 3:e försöket lyckades veterinären få dit kanylen. Men blodet rann ju ändå, om än segt, så alla, Wira, vet., Hanna och jag, såg ut som om vi stått vid slaktbänken…

Sjuk liten skräper - som fått rosa bandage med hjärtan på

Röntgen visade ingen inflammation, inte blodproverna heller. Men urinprovet kryllade av bakterier – vet såg dom rent i mikroskåpet – vilket tydligen inte hörde till vanligheterna.
Så efter 4½ timme, massa blod, 3 urinprov, röntgen, antiinflammatoriskt och antibiotika fördelat på 2 olika sprutor och nästan 2 påsar dropp senare så fick vi åka hem med trolig diagnos UVI – med uppmaning att hålla koll på henne så att hon inte blev sämre, och hade livmoderinflammation i alla fall, även om det inte syntes på prover och röntgen.

Droppet piggnade på snabbt. Jag åkte iväg in till samhället och köpte lite lunch till oss, och när jag kom tillbaka efter kanske 20 minuter - en halvitmme, så märktes stor skillnad på henne.

Idag har hon varit på återbesök och lämnat nytt prov. Och inga bakterier på stickan i alla fall – så håller vi tummarna även odlingen säger ”frisk”…

Just nu är vi, och särskilt Hanna som haft huvudansvaret, så himla less på allt vad sjukdomar, veterinärer och mediciner heter…

Det blir lite lugnare med aktiviteter och promenader nu när dom varit sjuka, men lite har det blivit i alla fall.


Wira hängde med Hanna och hennes kompisar till stugan en helg, där dom bl.a myste i grillstugan på kvällen.


Och då passade Nilla på att äta gott hemmavid. Smaskiga ben som hon fick ha utan att Wira kom och snodde dom.


Mellan sjukperioderna fick Wira åka till Kulla-skogen där hon kan vara lös. Hon har fått ett fint halsband av Hanna som blinkar i rött så att hon syns när det är mörkt ute.


Hon var så söt. När hon är lös brukar nån av oss gömma sig och så får hon leta. Och där är hon klockren, hon hittar oss direkt.
Men så testade vi en ny grej. Hanna ställde sig tätt bakom mig när Wira vände ryggen till – och så beordrade jag "sök" – precis som när man gömmer sig i skogen… Och hon letade, och letade. Och Hanna ”pep” för att visa var hon ”gömt” sig, och Wira sprang förbi flera gånger – men upptäckte inte Hanna.
Stackarn, vad vi skrattade åt henne… =)
Sen gömde Hanna sig "som vanligt" ett par gånger innan hon "gömde" sig bakom mig - och Wira gick på det igen... Hon är inte den klokaste Skräpern vi har... ;)






Snö har vi fått i omgångar också. Inte mycket, bara ett tunt täcke – precis lagom för att en liten Prick ska tycka att det är mysigt.


Och givetvis latar vi oss också - så mycket vi bara hinner...

=)